Detta är en väsentligen utvidgad version av en recension som papperspublicerades 9/8 2014. Tilläggen står inom klammer och är kursiverade.
Johannes Heldén/ Evolution/ OEI editör
Den multimediala poeten Johannes Heldén har sedan 2003 gått från klarhet till klarhet under loppet av minst tio böcker, fyra digitala verk och fem musikaliska sekvenser.
Nu är det slut, i alla fall med böckerna, om man får tro inlagan till det senaste bokprojektet Evolution [Vilket jag inte för en sekund gör, även om jag uppskattar dramatiken och tänker mig Heldéns författarskap, plåtat av en granne genom häcken, där det ligger med en hagelbössa bredvid sig i garaget och ackusativobjekten som har splattat upp på väggen och snuten som rullar ut avspärrningen har ett par år kvar till pensionen och säger luttrat till den ökande skaran fotografer att Hey! Låt den här poesin få vara ifred goddamn asgamar]
Den nya boken kan ses som en katalog till det digitala projektet med samma namn, där samtliga Heldéns tidigare texter blir källmaterial för en artificiell intelligens som på siten textevolution.net skriver dikt som genomgår ett par evolutionära steg i sekunden. Programmet har utvecklats i samarbete med utvecklaren och konstnären Håkan Jonson [jag utgår ifrån att det är han som har knackat kod, men jag känner inte till tidigare eventuella konstnärliga meriter] och fungerar på svenska och engelska.
”Utgivningen av Evolution innebär att Johannes Heldén slutar skriva poesiböcker. Han har, kan man säga, blivit ersatt”, står det i programförklaringen.
Ett mål är att den diktande AI:n skall klara matematikern Alan Turings berömda ”Imitation game test” från 1951, som går ut på att ett datorprogram skall klara av att lura en människa att det också är en människa. [Alltså … i skrivande stund har jag inte möjlighet att ta reda, men har inte Turingtestet klarats av vid det här laget, även om reglerna omtolkas stup i kvarten? Dessutom skulle jag gärna se ett omvänt test: kan Du skilja på en aspirerande kulturskribent och en AI?
(mobilsignal)
-DN Jonas Thente…
-Jahej. Jag har en artrrri…artikel om könsmaktordni…rrrrrrbzzzz…….maktordningen och om ni inte publlllllll….ublicerrrr…cerar den så hänger jag ut eeeeeeeerrr ….. är ni sexister på mi mi mi mi min blogg..bzzzzz…
-Ahaa! Försök inte med mig! Eller… Jag menar: mina djupt kända ursäkter… Jag har en familj att försörja, Fräulein Überdenkkopf…ehhh…. Sverker heter jag som sagt och jag kopplar Er genast till kulturchefen]
Man kan tänka sig en del spydigheter från kritiker av den språkmaterialistiska poesin, som säkert kan hävda att AI:ns i skrivande stund minst sagt slumpmässiga och grammatiskt kontroversiella formspråk svårt kan skiljas från mer radikala poeters. Tanken går också till surrealismens automatiska skrift och den svenska konkretismens tidiga fascination av datorer och språklig materia.
[Alldeles för lite har skrivits om de få år i världshistorien när Sverige faktiskt stod i centrum för konstevolutionens ständigt skiftande geografi, nämligen under 1960-talets andra hälft. Okej, litteraturforskaren i Göteborg Jonas Ingvarsson har fattat grejen sedan länge, men de där få åren är faktiskt mer intressanta och influentiella än hela stormaktstiden sammantagen. Jag tror att någon – Ingvarsson, om han är tillräckligt journalistiskt/dramatiskt driven, och om inte det så i samarbete med typ Magnus Haglund som är det och kan det mesta i ämnet – borde göra med det svenska 1960-talet vad Peter Englund har gjort med första världskriget mm. Jag tror inte att någon som läser det här fattar hur über Sverige var på den tiden. Och vad jag skulle komma till var att en av de ledande skuggfigurerna i hela den konkretistiska rörelsen var matematikern Mats G Bengtsson – känd för svenska folket som Hilding i skräckeposet Tårtan. I skrivande stund har jag inte tillgång till hans sista bok (den ligger på redaktionen) men jag återkommer till det. Jag är i alla fall övertygad om att han var den främste att insistera på att introducera William S Burroughs i Sverige i och med den konkretistiska tidskriften Gorilla, samt att det berodde på Burroughs samarbete med den tidige datorkodknackaren Ian Sommerville – vilket leder oss ut ur denna parentes och tillbaka till papperstexten]
Mer intressant att begrunda är de frågor och reflektioner som väcks av Evolutions utmaning mot den biografiska författarens roll som upphovsman. Kan en AI ersätta en poet? Frågan har ställts på svenska tidigare i år, i Sam Ghazis roman Sången ur det kinesiska rummet. [Som jag recenserade och inte var särskilt förtjust i, trots att jag läste den ett par gånger eller kanske just därför. Den refererade på ett mycket självmedvetet sätt till en del sf-klassiker, men det kan knappast ha varit det jag ogillade, tvärtom. Vi gör såhär: jag letar upp Ghazi-recensionen och lägger in den här, snart.]
Något svar har vi inte än, men under tiden jag har skrivit [dvs under tiden jag för papperstidningen skrev] denna text har programmet kommit fram till den 1803:e generationen av evolutionär utveckling [som nedan presenteras utan hänsyn tagen till blankrader och blanksteg]
det som benen
men smyga
vind senare
pustar
öde men
Utan tvekan föredrar jag Heldén som författare, för jag håller hans postindustriella teknokyrkogård av civilisationsmelankoli högt. Å andra sidan är en modern poet resultatet av betydligt fler evolutionära generationer än 1803, så man får ha tålamod.
[Och eftersom jag har en tvångsmässig kampanj som är svår att undertrycka men som i princip går ut på att Ray Bradbury redan har täckt ALLT, så påminner jag här om en av RB:s noveller, som kommer mot slutet av The Martian Chronicles. Den heter ”There Will Come Soft Rains” (bara det!) och är ett av mycket få skönlitterära verk som inte har en människa eller antropomorfierad varg, häst, kanin eller alien eller något i den stilen som hegemonisk röst i sig. Det är bara beskrivningen av ett hus, efter atomkatastrofen får man anta, och hur det helautomatiska huset kör sin vanliga rutin med att servera frukost, städa och sånt, till dess att rutinen havererar. Och det är där jag tänker mig Heldén/Jonsons poesiautomat som en monitor halvt begravd i sanden tusen år sedan den sista människan försvunnit men alltjämt räknande och evolutionerande fram mot den slutliga dikten. Heldén måste vara en avkomma av oraklet i Delphi, om oraklet hade haft en trekant med Eliot och Yates. Tre elegiska apokalyptiker och en enda son. Jag kan bara beklaga Johannes Heldén]
